lördag 18 september 2010

Aktiefonder

I mitt förra inlägg skriver jag om Grahams 50/50 metod som i korthet innebär att investeraren alltid ska ha en viss minimiandel (25%) i aktier respektive räntor. I "normalläget" ska fördelningen vara 50/50.

Fördelar med aktiefonder vs mina egenvalda aktier
Som jag nämnde i det nämnda inlägget är en stor fördel med aktiefonder jämfört med aktier att det är så billigt att omfördela dessa till räntor, det är bara i undantagsfall det föreligger en säljavgift när man säljer fonder.

Den största fördelen med fonder är antagligen den billiga och fullständiga diversifieringen. Med en global indexfond kan vi få täckning på hundratals bolag över hela världen. Vi behöver inte omplacera medel för att spegla företagens värdeförändringar, det görs automatiskt. Aktiefonder är för de flesta sparare det enda sättet att köpa aktier i exotiska marknader som Japan, Ryssland, Sydamerika, Asien mfl.

Genom att investera i breda aktiefonder säkerställer vi även ägande på så kallade "superstocks", aktier som ökar utanför alla ramar, med hundratals procent på några år. Aktier som man antagligen inte hade upptäckt själv. En aktie som jag kommer att tänka på är Apple som var uträknad i början av decenniet men som sedan upplevt en fenomenal tillväxt. På 10 år har aktien gått upp nästan 900% (!). Utan aktiefonder hade jag antagligen stått utanför den resan men med mina indexfonder får jag åtminstone en del av kakan. 













Exemplet Apple leder in på en annan fördel med aktiefonder, särskilt för investerare som mig som är rätt smala i sina urval. Med aktiefonder får jag exponering mot svårbedömda branscher som IT och bioteknik som onekligen är spännande branscher. Jag är ju som bekant rätt kräsen när det gäller finansiell styrka och med aktiefonder får jag exponering även mot aktier med svaga finanser. Det behöver inte vara en dålig egenskap, det kan också vara ett sätt att maximera avkastningen. Egentligen är det kanske mer rationellt för bolag av Coca-Colas kaliber med extremt stabila intäkter att maximera skuldsättningen (såsom många branschkollegor) i syfte att öka avkastningen för investeraren. Sen att riskerna ökar är acceptabelt med den breda diversifieringen.

Passiv eller aktiv förvaltning?

Den största nackdelen med aktiefonder av indextyp som jag ser det är att desto mer övervärderat ett bolag blir, desto större andel av fonden får den (en effekt av att fonderna passivt allokerar efter marknadsvärde). Det optimala hade kanske varit att jag själv kopierade världsindex men uteslöt de mest uppenbart övervärderade aktierna. Detta skulle dock vara ett heltidsjobb och jag är ju redan brevbärare:)

Det finns ett brett utbud aktiva fonder ute som med olika framgång försöker slå index. Jag har svårt för dessa aktiva fonder, främst pga de höga avgifterna. Medan indexfonder sällan tar mer än 0,5% i totala avgifter per år är det inte ovanligt att aktiva fonder tar 1,5 till 2%. Det gäller också att man uppdaterar sig regelbundet, framgångsrika förvaltare tenderar nämligen att bli uppköpta och då är den strålande historiken rätt värdelös.
I någon av mina investeringsböcker var det en undersökning som visade att ytterst få fonder lyckades slå index på lång sikt. Jag "nöjer" mig därför med breda indexfonder och en avkastning som marknaden i stort.

Tillväxtmarknader?
 Jag har svårt för en fondtyp som verkar väldigt populär, nämligen smala geografiska fonder. Ett exempel är Rysslandsfonder. Hur många av de svenska småspararna är så insatta i den ryska ekonomin att de kan bedöma att Ryssland antagligen slår världsindex? Avgifterna är dessutom ofta extremt höga för fonder som investerar i Ryssland eller andra tillväxtmarknader. Framgångsrika och välkända Skagen Kon-tiki tar till exempel 3,26% i förvaltningsavgift (TER) +10% av överavkastningen gentemot riskfri ränta.

Har svårt för tillväxtmarknader generellt sett. Historiken visar nämligen att kopplingen mellan BNP-tillväxt och aktieavkastning inte alls är så stark som man kan tro, den är snarare svagt negativ. Antagligen pga att investerarna återigen överbetalar för tillväxthopp. Om man känner sig trygg på att tillväxtmarknader kommer att växa starkt i framtiden tycker jag det verkar mycket klokare att satsa i trygga beprövade västerländska bolag med stor exponering mot dessa länder. Ett exempel är Coca-Cola med nästan hälften av försäljningen utanför Europa och USA.

P/E-tal för regioner från senaste numret av aktiespararna:
USA:              15,4
Latinamerika:  14,5
Asien              15,6

Jag tycker att amerikanska bolag borde handlas med en större premie gentemot exempelvis Latinamerika som är väldigt råvarubetonat.

Mina aktiefonder
Jag har nöjt mig med två billiga indexfonder som följer Sverige respektive världsindex:
  • Avanza zero (avgift 0) följer 30 största svenska bolagen
  • Danske invest global index (avgift TER 0,5),  följer världsindex, totalt 600 bolag
Avanza Zero har hela 67% i tio största innehaven medan globalfonden har mindre än 10% i de tio största. Större risk i den svenska fonden men jag tar med den pga den låga avgiften och för att jag har större koll på svenska bolag. Jag vet på ett ungefär om värderingarna på de största bolagen är helt tagna ur luften.

Danske invest global index geografisk spridning (källa):
Nordamerika  53%
Europa 30%
Japan 10%
Tillväxtmarknader 7%
 

Mycket breda penseldrag i det här inlägget, hoppas någon tyckte det var givande!

1 kommentar:

  1. Danske Invest Global ser intressant ut. Tack för tipset.

    SvaraRadera